Anders Lyrholm historia

For English - press HERE

Anders föddes och växte upp med hundar; tax, Irländsk Setter och så småningom, hans första egna hund... en Groenendael. Meningen var att han skulle köpa sig en svart Schäfer men ödet ville annorlunda. Denna tik, Lolo, blev en avelstik efter eget önskemål ☺ Hon hade tre blandraskullar under åren.

Hans nästa Groenendaeltik var Femandos Queen och med henne föddes intresset för uppfödning och avel. Under åren tog vi in många importer men det var den allra sista, Greco Comme un Reve Noir, som blev den som vann hela Anders hjärta till allra sista millimetern. Han var Anders själsfrände, han tröstade då Anders var ledsen, han var glad då Anders var glad, han var alltid med Anders i bilen och han visade med hela sin kropp att han visste när Anders drog sin sista suck.

Anders var inte så glad i att visa hund i ringen själv men med Greco var det inga problem. Han var så stolt när han visade upp honom och det var alltid en upplevelse för honom att stå där med den vackraste hund han visste.

En annan hund, som var så nära idealet man kan komma, var Tuulilaukan Iida. En Finsk Malinois, som han fick glädjen att döma ett par gånger. Den sista gången gjorde han henne till Best in Show på finska specialen 2005, när hon var 11 år gammal. Henne pratade han ofta om och refererade gärna till när ordet "malinois" kom på tal.

Anders hade många hobbies under sitt liv. Han spelade trummor i en orkester under 50-, 60- och 70-talet. Han älskade att spela golf och tennis och han var också pilot i sitt eget taxiflyg företag. Började någon att prata jazz, flyg eller anatomi med honom så kunde han fortsätta i evigheter. Han hade mycket att berätta för dem som ville lyssna. Han spelade också bridge och hans partners var "pojkarna" från barndomen, som hängde ihop ända till slutet.

Han var, enligt sina egna ord: "en väldigt snäll fullblodsegoist" och det uttrycket passade perfekt. Han älskade livet och njöt verkligen av det. Hans talesätt var "det ordnar sig" och det gjorde det faktiskt alltid.... utom i det bittra slutet.

Två saker var typiska för Anders och det var Coca Cola (the real thing!!) och cigaretterna. Anders rökte under hela sitt liv. Hela hans umgänge och alla hundmänniskor runt honom rökte till en början. Han tyckte att det var hans rättighet och hade väldigt svårt att förstå när alla hans vänner slutade en efter en.
Han älskade att åka till Holland och England där det röktes överallt och hans förvåning var stor då det började bli svårt att hitta röktillåtna zoner även i dessa länder. Han uppskattade och njöt verkligen av att röka och det var en livsstil men trots det så förstod han, och accepterade, att den orsakade hans död. Han slutade själv röka i slutet av november -06 men enbart p.g.a. att han inte orkade längre. Han längtade efter en cigarett så sent som två dagar innan han gick bort.

Jag mötte Anders 1983. Vi blev sammanförda av Lizz Genborn på den svenska rasspecialen "7-vallare" och sedan dess har vi delat våra liv i vått och torrt. Han var en sann gentleman, inte enbart mot utomstående utan också för mig. Anders var alltid snäll och uppmärksam mot mig. Han respekterade alltid min vilja, även om han hade en helt annan uppfattning själv, och han stod alltid upp och försvarade mig, trots att han tyckte att jag hade helt fel.

"Emancipation" är ett ord han inte ens ville ta i sin mun. Att hålla upp dörrar, dra ut stolar och tända andras cigaretter var ett naturligt och medfött beteende hos Anders. Han respekterade det kvinnliga könet och kunde inte alls förstå att jag bytte glödlampor eller snickrade ihop en valplåda.
Trots det var han snabb att bejaka sin kvinnliga sida själv. Han var inte främmande för att städa och laga mat. Laga mat var bland det roligaste han visste och det var faktiskt han som gjorde det mesta hushållssysslorna hos oss. Han tog hand om markplanet och jag tog hand om hundarna. En utmärkt fördelning för mig. Det enda han tyckte var väldigt tråkigt och som han försökte få mig att göra under alla våra 24 år tillsammans var att stryka skjortor och sy i knappar, vilket jag envist vägrade.

Anders utbildade sig till exteriördomare 1995 och blev till slut auktoriserad på 45 raser. Han var alltid väldigt uppskattat p.g.a. sitt varma och trevliga sätt mot både hundar och utställare. Det hände flera gånger att hans kollegor resp. ringsekreterare höll händerna för ögonen då han gick ned på knä och öppnade munnen för att räkna tänder och kontrollera bettet på raser som andra inte vågar gå i närheten av p.g.a. deras dåliga rykten att vara vassa och opålitliga och rentav farliga.

Anders hade absolut ingen förståelse för det. I hans värld är alla hundar snälla. "Om de inte är det så är jag säker på att man inte skulle ta in dem i en utställningsring..." Han var en populär valpdomare på deras första utställningar. Han gav så mycket tid och kärlek till varenda hund så arrangörerna, ibland, var tvungna att pusha på honom för att han skulle bli färdig innan kvällen.

O'Shaya Bergerac de Hu kysser Anders på en av hennes första utställningar.

Den lilla Shar Peien ville inte stå upp så då lade sig Anders ned i gräset, hos honom, i stället.

Han dömde i Sverige, Danmark, Finland, Norge, Belgien, Tjeckien, USA, England Irland, Australien, Portugal och Spanien.
Han dömde på rasspecialerna i Norge 1997, England och Belgien 1998, USA 2000, Tjeckien och Australien 2002, Irland och Danmark 2004, Tjeckien, Finland, England och Portugal 2005 och Spanien 2006.
Hans stora dröm var att få döma på den holländska specialen och dit blev han också inbjuden för att döma år 2008 men då inbjudan kom var han redan för sjuk så han var tvungen att tacka nej.

Han var medlem i rasklubben nästan sedan starten och satt i styrelsen i flera omgångar. Han var också styrelsemedlem i brukshundklubben under många år. Han var medansvarig för den exteriöra delen och har utformat det gemensamma exteriörbeskrivningsprotokollet för alla SBK-raser.

Han skrev ett raskompendium till domarkonferensen 1997 på uppdrag av den svenska klubben, Det blev sedan underlag för uppfödarutbildningen inom klubben.

Då rasstandarden ändrades skrev han ett nytt kompendium 2003, som köptes in som det officiella raskompendiet för Belgisk Vallhund av klubbarna i Amerika, Australien, Storbritanien, Norge, Holland och Finland.
Kompendierna är skrivna med hans egna kommentarer och synpunkter och fyllt med vackra bilder tagna av Riitta Tjörneryd.

Anders var väldigt intresserad av anatomi och höll föredrag både i Sverige och i den övriga världen. Många var de utställare som trodde att Anders ville ha en extrem typ av Belgare, med långt och smalt huvud, p.g.a. att han var specialdomare men sanningen är den att han mycket hellre satte upp en hund med bra vinkelförhållanden fram och bak, sund kropp och vackra rörelser hellre en ett välformat huvud. Han älskade att döma Schäfer (på Schäfervis) och hade långa diskussioner med Schäferfolk. Det berikade hans liv och han hade många vänner även inom den rasen.

Anders och Chester, en liten Phaléne pojke

Anders ... omringad av kvinnor i England 2000

Anders var en älskvärd person och han såg alltid till att hans vänner hade det bra. Han var alltid generös med det han hade, vare sig det var kunskap, pengar e. dyl. Den sista månaden pratade han med alla sina vänner över hela världen (och det var många) på ett sätt som fick alla att förstå att han var fullständigt medveten om sin situation. Att slutet närmade sig med stormsteg.
Anders lämnade denna värld stolt och nöjd och med högt buret huvud, trots allt. Han var en livsnjutare och såg alltid till att få sina drömmar uppfyllda men till slut gick det inte längre. Han önskade sig en sommar till och han såg fram emot att hålla ett stort anatomiföredrag till hösten. Tyvärr räckte inte tiden riktigt till.

Den sista veckan slog våren till med både värme och fågelkvitter.

Det gjorde att vi i fyra hela dagar kunde sitta tillsammans med våra vänner och hundarna i trädgården utanför vårdhemmet och prata, prata, prata och prata. Vi har nog aldrig fått så mycket sagt som under de dagarna.

Under hans sista dag, på vårdhemmet, fylldes rummet av släkt och vänner, som kom och gick i en strid ström och den sista natten, natten till lördag, vakade jag och Carro vid hans sida. Han somnade in med ett lugn och en värdighet och med ett leende på sina läppar.

Under dessa sista 24 timmar tog våra vänner Calle och Helena hand om våra hundar och Lizz tog hand om Carros. Helena talade efteråt om för mig vad som hände på lördagens morgon. Våra hundar, som sovit lugnt och stilla, började plötsligt att ranta runt i huset, springa upp och ned för trappen, gny och var mycket oroliga. Det verkade inte som att de behövde gå ut utan mer att de var stressade och upprörda. Helena sa till dem att "gå och lägga sig" utan respons så till slut gick hon och släppte ut dem. Hon var sur över den tidiga timmen och tittade på klockan som visade på 07.00. Det var i samma ögonblick som Anders tog sitt allra sista andetag.

-----------------------------------------------

Den 14 april hölls en minnesstund i Djursholms där Anders var född. Mer än 90 personer kom dit för att hedra hans minne. Minnesstunden började med att hans syster Gittan berättade lite om Anders och vi skålade gemensamt i ....

Där var flickorna från Skåne; Kerstin O, Kerstin N och Marie, där var Sabina och Macke från Åland, Roger och Janice från England, Peter Rimsby från SBK, Meta, Kerstin, Bosse, Yvonne, Åsa och Sune från RUS. Där var mina älskade barn Carro och Micke och deras pappa John, Mickes fästmö Erika samt mina föräldrar. Där var naturligtvis Anders systrar Gittan och Inga och alla deras familjemedlemmar och släkten i övrigt. Bridgekompisarna, som hållit ihop ända sedan barndomen; Peder Stjernberg, Lasse Granberg och kusinen Magnus Falk. Där var jazzkompisarna Kenneth Staag och Janne Bergnér (som spelade några svängiga låtar efter Anders egen önskan)...

... Gunnar Vrethammar och Staffan Ehrling. Där var valpköpare från många år tillbaks och många, många andra vänner som ville säga adjö till Anders.

Det hölls flera tal och det känns bra att veta att Anders under hela sin livstid och karriär som hunddomare etc., hela tiden fick positiv kritik för nästan allt han gjorde. Han fick ofta mail och telefonsamtal från tacksamma människor som ville tala om hur trevlig de tyckte att han var.

Det händer ju ofta att man tänker att "synd att han/hon inte fick veta det under sin livstid" men så var det inte med Anders. Han lämnade oss med gott samvete.

Ett av talen hölls av Kerstin Nilsson på uppdrag av alla skåningar som hade träffat Anders. Anders trivdes alltid i Skåne och var så tacksam över den service han alltid fick vilket naturligtvis inkluderade Coca Cola. Han hade ofta samma ringsekreterare (Kerstin och Kerstin) och var alltid lika imponerad över det proffsiga jobb de utförde.

Talet löd:

"Anders, vi saknar dig ...

Anders Lyrholm - en av de största och mest engagerade inom hundvärlden - har tagits ifrån oss och vi undrar: Hur skall någonting någonsin kunna bli detsamma igen?

Anders, du var en stark personlighet, som alltid mer än gärna delade med dig av alla dina gedigna kunskaper. Den alltigenom äkta ödmjukheten, värmen och den naturliga vänligheten, kännetecknade också din personlighet. Din stora passion för den Belgiska Vallhunden har lämnat kvar mycket till eftervärlden såväl genom de valpkullar som sett dagens ljus under kennelnamnet A-Te-Ell's , som genom de värdefulla kompendier du arbetade fram. Likaså var du en mycket uppskattad föredragshållare och utställningsdomare runt om i världen. Alla som någonsin ägt eller äger en Belgisk Vallhund känner till namnet Anders Lyrholm.

På många näthinnor lever bilden av Anders i utställningsringen för evigt kvar. Inte minst de underbara bildminnena av hur du - mitt under en pågående officiell bedömning - kunde lägga dig på knä, eller till och med raklång på marken, i syfte att lugna eller blidka en försiktig eller tvekande hund. Du lyckades också alltid i ditt uppsåt och var innerligt omtyckt av såväl två- som 4-benta, som kom i din väg. I utställningsmiljön, där du trivdes så bra, var du alltid en klippa för både hundarna och deras ägare. Tanken på att vi nu aldrig mer får se dig i utställningsringarna är svindlande och tung. Vi är så ofantligt många som förknippar rasen Belgisk Vallhund med just ditt namn.

Alltid var du lika hjälpsam och engagerad när vi hade frågor av något slag. Till synes outtröttlig kunde du då förklara och visa - om och om igen - tills vi förstod.

Och du delade alltid med dig av ditt kunnande på samma otroligt jordnära och alltigenom generösa sätt. Generositeten och hjälpsamheten var två av de egenskaper som du alltid slösade lika frikostigt med. Om det gällde en helt nybliven hundägare eller en erfaren uppfödarkollega gjorde du ingen skillnad på. Du bemötte alla lika positivt och korrekt.
Så svårt är det att med vanliga ord till fullo beskriva hur mycket du betydde för så många av oss. Saknaden är outsäglig när vi nu så oåterkalleligt måste ta vårt sista farväl av dig. Vi saknar dig inte bara för dina stora kunskaper inom hundvärlden, utan även för den alltigenom underbara människa du var.

Vårt varma deltagande går nu till din livskamrat Carin och alla övriga närstående. På något sätt känns det ändå - någonstans mitt i sorgen - som om du även fortsättningsvis kommer att vara med oss. Allt du har gjort och arbetat för finns kvar, liksom alla fina minnen. Vi är tacksamma över att ha fått förmånen att lära känna dig.

Vila i frid, Anders. En sista hälsning från alla dina vänner i hundvärlden."

Tack, alla vänner för att ni har funnits där när vi behövde er. Tack, alla vänner för den support ni har givit oss under Anders sjukdom. Det har varit oerhört tufft för både oss och Carro, som har funnits vid vår sida hela tiden. Tack, alla vänner för de fantastiska blommorna, era varma ord i gästboken och Carros blogg och alla tröstande och fina email.

Carin